Att var förälder är ju något som man är livet ut. Det är ju inget nytt och man har ju normalt mycket glädje och en del oro över dem.
Barnen har jag som tur är ingen oro över att de skulle vara arbetslösa även om en av dem är långtidssjukskriven. Hon har ju i alla fall kvar sin anställning. Hennes sjukdomar är något som man önskade henne att slippa. Man är glad för hennes skull när hon har bra dagar och kan vara uppe och pyssla och fixa det fint i sitt hem. Att hon sedan orkar jaga runt sin bror med olika göromål, det är bara nyttigt för honom. Skall han så småningom bli sambo är det lika bra att han lär sig.
Den andra dottern lever med sin sambo och barn. Där flyter det på och barnen är mormor och morfars godingar.
Det är inte klokt vad åren går fort när man ser på dem vad de växer och utvecklas. Man såg inte på samma sätt med sina egna.
Moa är ju snart sju år (23 dec.) och är härlig att sitta och prata med om dittan och dattan. Hon är gärna uppe hos mormor och morfar. Här skall det ritas, klippas och klistras, samt leka med dockskåpen eller Barbie. Ibland skall hon ut och promenera med hundarna. Då har hon kommit på att man kan gå över till grannen på andra sidan berget. Är dom ute då skall hon prata en stund med dem och sedan komma hem till oss och skvallra vad hon har hört och sett.
Så har vi lille Jonas nyss fyllda två år. Vad han pratar!!!!!!!!!! och vad han hittar på olika saker att sysselsätta sig på. Med det så inkluderar han oss andra med att hela tiden springa efter och kolla vad han gör.
När han kommer till oss, då framför han sin önskan om glass. I fredags ansåg han att morfar skulle köpa det för det var ju slut förra gången han var hos oss. Att morfar hade köpt det visste han inte om, men nu skulle det poppas popcorn och han blev utan glass.
Efter popcornsmys frågade jag om han var trött. Det var ju klart att han inte var, men med lite lirkande om bokläsning och att mormor också skulle gå och lägga sig så gick det. En Pelle Svanslös och några sparkar i ryggen på mej så sov han som en stock och det gjorde nog jag också strax efter.
Att han är företagsam och orädd i många saker har vi ju märkt. En dag ringde hans mor hem till sin far och frågade om han kunde kolla om Jonas var uppe hos oss. Hon hade nämligen gått på toaletten och när hon kom ut så var ungen väck. Han fanns inte i huset eller på gården.
Morfar ut och tittar och vem kommer på vägen om inte lille Jonas. När han får syn på morfar förklarar han att nappen ligger i fickan. Han vet att morfar inte hör vad han säger om nappen är i munnen.
Att han mor blir förvånad att han har gått ända upp till oss (400 m), han som inte kan gå med dem utan att han skall bäras. Nu kunde han minsann gå själv.
Tänk vilket privilegium jag och min man har som lever så nära våra barn och barnbarn. Tro inte att vi springer ner varandras dörrar, men det är skönt att slippa ta bilen för att åka till dem.
