Det är så tyst

Det är så tyst i huset. Hundarna är stillsamma. Känner de också att det är sorg i huset. Eller är det jag som påverkar dem med min gråt. När jag öppnar dörren för att släppa ut dem tittar de efter den som saknas, men ingen kommer så det flaxar iväg. Kim med Alba hängande i halsskinnet och Jonte i full fart upp i skogen, men inget skäll och gläfs hörs. Allt detta stod Asti för. Hon triggade igång de andra att skälla, morra och gläfsa. Hur många gånger har de inte gjort mig halvt galen med detta oväsen. Nu är det så tyst, så tyst. Jag hör bara mina egna snyftningar.

Jag har ju blivit av med så många djur på ett eller annat sätt och borde blivit lite härdad, men det fungerar tydligen inte så.

Jag bara fasar för den dag vi måste ta bort Jonte. Han är ju nu tolv år gammal, men pigg och vital ännu. Man blir kanske känsligare för sådant här för varje gång man måste låta avliva ett djur, vad vet jag.

Vi har ju också en gammal katt, Findus 16 år. Hur gammal kommer han bli? Kommer han bara att gå ut och försvinna eller låter han mig få vara med han sista stund? Jag är orolig varje gång han går ut och är borta ett par dygn. Jag blir lika glad varje gång han kommer småjamande att "nu är jag här igen" och vill ha mat. För att sedan trippa ner i undervåningen och uppsöka en säng.

Måste ta mig i kragen och göra något nyttigt nu, som t.ex. få ihop det nya skåpet i badrummet och slänga ut den gamla bänken.

Min Asti finns inte mer......

Min lilla trasselsudd har fått gå till de sälla jaktmarkerna. Efter ett slagsmål med sin syster och att stora Kim la sig i och högg och ruskade om henne. Hon fick inre blödningar och mina snälla barn tag med sig henne till Blå stjärnan och fick avlivat henne.

Jag klarade inte detta själv utan jag och min man åkte till IKEA och handlade som det var tänkt när detta med Asti hände. Allt gick bra och jag kunde skingra tankarna en liten stund. Så klart kom sorgen och förtvivlan över mig igen när jag träffade barnen i varuhuset igen och i bilen hem rann tårarna för fullt igen. Väl hemma tog jag ett sista farväl av henne en stund innan de andra tog med sig henne för en begravning. Hon ligger nu bredvid vår gamla Sally och andra kära djur som har sin sista vila på denna plats.

Jag tänkte när jag stod i kön på IKEA och såg en grabb i 10-11 årsåldern hålla sitt småsyskon i famnen, en baby som inte var många veckor gammal. Han hade inget stöd för nacken på babyn och när mamman tar över barnet håller hon likadant. Om ni visste hur snabbt olyckan kan vara framme. I en ögonblink så kastar barnet sig bakåt och knäcker nacken.
På motorvägen kom det en motorcyklist i en rasande fart. En sten på fel ställe, en vattenplaning och olyckan är framme.... Vips kan man vara en ängel.

Så min lilla änglahund, nu kan du springa och skälla hur mycket du vill.

Jag håller på att bli tokig!!!!!

Jag är beroende. Ja inte av sprit och sådant där, utan av datorn. Jag hänger på Facebook och spelar en massa spel. Jag och alla andra som spelar gormar om långsamma datorer. Det är ju inte egentligen datorn det hänger på utan uppkopplingen på nätet går för långsamt. Det hänger inte med när så många är ute på nätet. Därav all irritation.

Att jag håller på att bli helt tokig är när jag nu i tre kvart har krånglat med att få beställt lite gardiner och en duk till trädgårdsbordet. Jag tror ta mig sjutton varit med om något så enerverande. Det tog flera minuter innan programmet flyttade sig ett steg frammåt. Ibland kom en sida upp som jag inte alls hade klickat på. Förstår ni min frustration?

Nu hann jag visserligen under tiden jag väntade att något skulle hända, sopa golvet i hallen, i köket och i vardagsrummet. Kasta ut påskriset och slänga en kruka med prästhavre som stod ivägen och irriterade mej.

När jag äntligen kom till steg fyra i beställningen och skulle bekräfta att allt var färdigt med beställningen. Då gick det fort fram. Bara några sekunder och vips var det klart och bekräftelsen låg färdig i min mejlbox.

Kan jag säga att min puls var i skenfart nu? Måste alltså skriva av mig någonstans. Det är lite tystare och de stackars hundarna behöver inte smyga omkring försiktigt stirrande på sin matte och undra vad de hade gjort för fel.

Nog skrivet för denna gång. Hej då på er som är inne och tittar på min blogg ibland.

Gott Nytt År

Idag för ett år sedan, var jag iväg för att fotografera en nordsvensk häst till omslaget av tidningen som FNH i Bohuslän ger ut (FNH= föreningen nordsvenska hästen). Om ni inte kommer ihåg det så kan jag påminna om att det var svinkallt den dagen. Näsvingarna klibbade ihop vid varje andetag. Vi hade inte mycket snö som ni ser på bilden, men is. Folk åkte skridskor på isarna så det sjöng. Har ni hör när isarna sjunger. Ett mycket underligt ljud. Till och med hästarna på bilden undrade var ljudet kom ifrån. Deras husse och hans syster var ute på isen och svischade runt.

I år ser ju vårt vinterland annorlunda ut, men det är ändå kallt. Så vad tror ni? Är vi som är medelålders och äldre tillbaka till våra barndoms vintrar?

Stora barn och små barn

Att var förälder är ju något som man är livet ut. Det är ju inget nytt och man har ju normalt mycket glädje och en del oro över dem.

Barnen har jag som tur är ingen oro över att de skulle vara arbetslösa även om en av dem är långtidssjukskriven. Hon har ju i alla fall kvar sin anställning. Hennes sjukdomar är något som man önskade henne att slippa. Man är glad för hennes skull när hon har bra dagar och kan vara uppe och pyssla och fixa det fint i sitt hem. Att hon sedan orkar jaga runt sin bror med olika göromål, det är bara nyttigt för honom. Skall han så småningom bli sambo är det lika bra att han lär sig.

Den andra dottern lever med sin sambo och barn. Där flyter det på och barnen är mormor och morfars godingar.

Det är inte klokt vad åren går fort när man ser på dem vad de växer och utvecklas. Man såg inte på samma sätt med sina egna.

Moa är ju snart sju år (23 dec.) och är härlig att sitta och prata med om dittan och dattan. Hon är gärna uppe hos mormor och morfar. Här skall det ritas, klippas och klistras, samt leka med dockskåpen eller Barbie. Ibland skall hon ut och promenera med hundarna. Då har hon kommit på att man kan gå över till grannen på andra sidan berget. Är dom ute då skall hon prata en stund med dem och sedan komma hem till oss och skvallra vad hon har hört och sett.

Så har vi lille Jonas nyss fyllda två år. Vad han pratar!!!!!!!!!! och vad han hittar på olika saker att sysselsätta sig på. Med det så inkluderar han oss andra med att hela tiden springa efter och kolla vad han gör.

När han kommer till oss, då framför han sin önskan om glass. I fredags ansåg han att morfar skulle köpa det för det var ju slut förra gången han var hos oss. Att morfar hade köpt det visste han inte om, men nu skulle det poppas popcorn och han blev utan glass.

Efter popcornsmys frågade jag om han var trött. Det var ju klart att han inte var, men med lite lirkande om bokläsning och att mormor också skulle gå och lägga sig så gick det. En Pelle Svanslös och några sparkar i ryggen på mej så sov han som en stock och det gjorde nog jag också strax efter.

Att han är företagsam och orädd i många saker har vi ju märkt. En dag ringde hans mor hem till sin far och frågade om han kunde kolla om Jonas var uppe hos oss. Hon hade nämligen gått på toaletten och när hon kom ut så var ungen väck. Han fanns inte i huset eller på gården.

Morfar ut och tittar och vem kommer på vägen om inte lille Jonas. När han får syn på morfar förklarar han att nappen ligger i fickan. Han vet att morfar inte hör vad han säger om nappen är i munnen.

Att han mor blir förvånad att han har gått ända upp till oss (400 m), han som inte kan gå med dem utan att han skall bäras. Nu kunde han minsann gå själv.

Tänk vilket privilegium jag och min man har som lever så nära våra barn och barnbarn. Tro inte att vi springer ner varandras dörrar, men det är skönt att slippa ta bilen för att åka till dem.

Hönsutställning

Jag har haft några höns och ankor på utställning. Jag har inte vetat om mina höns och ankor har varit rastypiska. För att få veta detta anmälde jag dem till en utställning där domare fick titta på dem och ge sitt utlåtande. När jag skulle samla ihop djuren här hemma så hade naturligtvis de flesta börjat rugga och såg ut som hönserihöns. Detta gick lika snabbt som när ett Askträd får sig en ordentlig frostknäpp och tappar alla blad på en gång. Det skedde på samma sätt med hönsen. Som tur var fanns det tre höns och fyra tuppar som inte hade hunnit med de andra i detta. Dom åkte ner i boxarna plus tre Holländska dvärghöns jag köpte här i höst. Herr och fru Anka åkte också ner i en box. Detta var på fredag eftermiddag och jag åkte iväg med dem till Backamo. Igår lördag kl. 12.00 skulle vi utställare få läsa domen på våra djur. Jag hade inte räknat med så bra poäng på Rhodisarna, men döm om min förvåning, en höna hade krafsat till sig hela 90 poäng. De andra hade fått 86.87.88.89 och en blev nollad pga. att det fattades en klo på en tå. Jag var helnöjd. Holländarna fick 90 och 93 poäng. Mignonankorna 90 och 92 poäng. Högsta poäng man kan få är hundra. Jag är alltså glad för nu vet jag att det inte är helskit jag har i hönsgårdarna. Jag pratade med vår ordförande i hönsföreningen som också är domare och han sa att färgen på Rhodisarna var bra, så skulle de se ut. Kammen växte på mig också och bröstet började blåsa upp sig på mig. Det har varit en toppenhelg trots skitväder och leriga hönshagar.

För blåsigt för mina höns

Igår fick jag äntligen satt in fönstret i hönshuset. För ett par månader sedan när det inte var så kallt plockade jag ut det ena fönstret i hönshuset för att få nya rutor i bågen. Båda rutorna var nu väck efter att den ena gick sönder efter ett tuppslagsmål och det andra gick i väggen när rutan flög upp vid ett vindkast. Jag kan då säga att det blev mycket glasflis i hagen.

Så i torsdags fick jag hämtat fönstret hos glasmästaren och målade sedan utsidan. Resten får vänta till våren. Så hade det äntligen torkat så mycket att det skulle gå att hänga upp.

Glad i hågen konkade jag ut eländet och då hände det som inte skulle hända. Det ligger en stendj... ivägen och naturligtvis skulle jag snubbla över den. På den korta tid som det tog att falla framlänges hann jag snabbt säga många fula ord. Hur gick det då med fönsterrutan kanske du undrar? Den klarade sig!!!! Jag fick ett par skitiga jeans, dåligt humör och en trasig jacka. Den översta knappen fastnade i hönsnätet och ilsken som jag nu var så slet jag tag i jackan och kvar i nätet sitter knappen. Efter att ha slitit mig loss och kravlat mig upp tar jag mig in i hagen med rutan. När jag riktar in mig på att sätta fast rutan, ser jag i ögonvrån min son stå bredvid mig.

-Vad vill du då? nästan snäser jag åt honom.

- Pappa sa att jag skulle hjälpa dej att hänga upp fönstret.

Det var nästan att jag i mitt dåliga humör skulle sagt ""Det gör jag själv", men jag lugnade mig supersnabbt och lät honom göra det.

Under tiden så hade min man fått tag i lite skruvar och konsoller för att sätta upp nya sittpinnar åt hönsen. Det blev så bra så. Nu kan alla tio hönsen i detta hus sitta på pinnen och slippa få kompisarna skit på ryggen och inte blåser det in på dem längre. Nu är det bara äggreden de skulle behöva, men det får vänta ett litet tag. De har ju ändå "äggstanning" nu