Det är så tyst

Det är så tyst i huset. Hundarna är stillsamma. Känner de också att det är sorg i huset. Eller är det jag som påverkar dem med min gråt. När jag öppnar dörren för att släppa ut dem tittar de efter den som saknas, men ingen kommer så det flaxar iväg. Kim med Alba hängande i halsskinnet och Jonte i full fart upp i skogen, men inget skäll och gläfs hörs. Allt detta stod Asti för. Hon triggade igång de andra att skälla, morra och gläfsa. Hur många gånger har de inte gjort mig halvt galen med detta oväsen. Nu är det så tyst, så tyst. Jag hör bara mina egna snyftningar.

Jag har ju blivit av med så många djur på ett eller annat sätt och borde blivit lite härdad, men det fungerar tydligen inte så.

Jag bara fasar för den dag vi måste ta bort Jonte. Han är ju nu tolv år gammal, men pigg och vital ännu. Man blir kanske känsligare för sådant här för varje gång man måste låta avliva ett djur, vad vet jag.

Vi har ju också en gammal katt, Findus 16 år. Hur gammal kommer han bli? Kommer han bara att gå ut och försvinna eller låter han mig få vara med han sista stund? Jag är orolig varje gång han går ut och är borta ett par dygn. Jag blir lika glad varje gång han kommer småjamande att "nu är jag här igen" och vill ha mat. För att sedan trippa ner i undervåningen och uppsöka en säng.

Måste ta mig i kragen och göra något nyttigt nu, som t.ex. få ihop det nya skåpet i badrummet och slänga ut den gamla bänken.

Min Asti finns inte mer......

Min lilla trasselsudd har fått gå till de sälla jaktmarkerna. Efter ett slagsmål med sin syster och att stora Kim la sig i och högg och ruskade om henne. Hon fick inre blödningar och mina snälla barn tag med sig henne till Blå stjärnan och fick avlivat henne.

Jag klarade inte detta själv utan jag och min man åkte till IKEA och handlade som det var tänkt när detta med Asti hände. Allt gick bra och jag kunde skingra tankarna en liten stund. Så klart kom sorgen och förtvivlan över mig igen när jag träffade barnen i varuhuset igen och i bilen hem rann tårarna för fullt igen. Väl hemma tog jag ett sista farväl av henne en stund innan de andra tog med sig henne för en begravning. Hon ligger nu bredvid vår gamla Sally och andra kära djur som har sin sista vila på denna plats.

Jag tänkte när jag stod i kön på IKEA och såg en grabb i 10-11 årsåldern hålla sitt småsyskon i famnen, en baby som inte var många veckor gammal. Han hade inget stöd för nacken på babyn och när mamman tar över barnet håller hon likadant. Om ni visste hur snabbt olyckan kan vara framme. I en ögonblink så kastar barnet sig bakåt och knäcker nacken.
På motorvägen kom det en motorcyklist i en rasande fart. En sten på fel ställe, en vattenplaning och olyckan är framme.... Vips kan man vara en ängel.

Så min lilla änglahund, nu kan du springa och skälla hur mycket du vill.

Jag håller på att bli tokig!!!!!

Jag är beroende. Ja inte av sprit och sådant där, utan av datorn. Jag hänger på Facebook och spelar en massa spel. Jag och alla andra som spelar gormar om långsamma datorer. Det är ju inte egentligen datorn det hänger på utan uppkopplingen på nätet går för långsamt. Det hänger inte med när så många är ute på nätet. Därav all irritation.

Att jag håller på att bli helt tokig är när jag nu i tre kvart har krånglat med att få beställt lite gardiner och en duk till trädgårdsbordet. Jag tror ta mig sjutton varit med om något så enerverande. Det tog flera minuter innan programmet flyttade sig ett steg frammåt. Ibland kom en sida upp som jag inte alls hade klickat på. Förstår ni min frustration?

Nu hann jag visserligen under tiden jag väntade att något skulle hända, sopa golvet i hallen, i köket och i vardagsrummet. Kasta ut påskriset och slänga en kruka med prästhavre som stod ivägen och irriterade mej.

När jag äntligen kom till steg fyra i beställningen och skulle bekräfta att allt var färdigt med beställningen. Då gick det fort fram. Bara några sekunder och vips var det klart och bekräftelsen låg färdig i min mejlbox.

Kan jag säga att min puls var i skenfart nu? Måste alltså skriva av mig någonstans. Det är lite tystare och de stackars hundarna behöver inte smyga omkring försiktigt stirrande på sin matte och undra vad de hade gjort för fel.

Nog skrivet för denna gång. Hej då på er som är inne och tittar på min blogg ibland.