Jag saknar min son

Nu har jag inte sett min son på en och en halv vecka. Han har äntligen fått körningar efter att ha gått arbetslös sedan i mars. Han hade då kört grus bl.a. nere i Älvängen till ett vägbygge. Så kunde han inte köra den bilen för den var inte miljöcertad och då var det slut på jobb hos den åkaren. Så äntligen hörde denna nya åkare utav sig med sitt intresse av min son för lite körningar. Det började med en körning till Alingsås och därifrån har han hamnat i övre Norrland. Senast vi hörde utav honom var han i Abisko. Vet ni hur långt uppe det är? Kolla er Atlas. Närmast hem var när han fick en körning till Filipstad. Då var han inne på de sista kalsongerna och hade hemlängtan. Då sa jag till min man, kan du inte köra dit upp med rena kläder och ta gärna med dig svärfar så kan han få se hur hans barnbarn jobbar. Det var inga problem. Den gamle tyckte det var trevligt att få åka med och det passade på att hälsa på en syster till honom i Arvikatrakten. En annan som var nöjd var svärmor. Hon fick en dag för sig själv.

Själv fick jag en kompisträff i stan med en gammal skolkamrat och granne. det var jättekul att få träffa henne efter all dessa år. Men nu skulle det allt vara roligt om jag kunde få se min son hemma igen, åtminstone en dag.