Det är så tyst

Det är så tyst i huset. Hundarna är stillsamma. Känner de också att det är sorg i huset. Eller är det jag som påverkar dem med min gråt. När jag öppnar dörren för att släppa ut dem tittar de efter den som saknas, men ingen kommer så det flaxar iväg. Kim med Alba hängande i halsskinnet och Jonte i full fart upp i skogen, men inget skäll och gläfs hörs. Allt detta stod Asti för. Hon triggade igång de andra att skälla, morra och gläfsa. Hur många gånger har de inte gjort mig halvt galen med detta oväsen. Nu är det så tyst, så tyst. Jag hör bara mina egna snyftningar.

Jag har ju blivit av med så många djur på ett eller annat sätt och borde blivit lite härdad, men det fungerar tydligen inte så.

Jag bara fasar för den dag vi måste ta bort Jonte. Han är ju nu tolv år gammal, men pigg och vital ännu. Man blir kanske känsligare för sådant här för varje gång man måste låta avliva ett djur, vad vet jag.

Vi har ju också en gammal katt, Findus 16 år. Hur gammal kommer han bli? Kommer han bara att gå ut och försvinna eller låter han mig få vara med han sista stund? Jag är orolig varje gång han går ut och är borta ett par dygn. Jag blir lika glad varje gång han kommer småjamande att "nu är jag här igen" och vill ha mat. För att sedan trippa ner i undervåningen och uppsöka en säng.

Måste ta mig i kragen och göra något nyttigt nu, som t.ex. få ihop det nya skåpet i badrummet och slänga ut den gamla bänken.